Tänkte idag skriva lite om hur jag ser på och förklarar prioriteringen i ridningen både som instruktör och ryttare.

Prio 1 som i min mening alltid måste komma i första rummet är ryttarens förståelse och känsla av att balansera, att ta emot och förhålla sig till hästens rörelser, att vara mobilt stabil, aldrig statisk. I mitt senaste inlägg skrev jag om centrering och kraftcentrum. Många av inläggen här på bloggen handlar om att hitta känslan av att vara i balans från olika infallsvinklar, bara att läsa och se om du hittar någon trevlig tankebild som fungerar för dig just nu.

När känslan för balans och bärighet, grundbalans, infunnit sig kan man göra tillägg i form av steglängdsvariationer, olika samlingsgrader, riktningsbyten, olika grader av böjning och gångartsbyten. Dessa tillägg blir alltså utöver grundbalansen, inte istället för eller på bekostnad av någon/några delar av den.

Om något inte riktigt blir som vi vill så får vi gå tillbaka till grunden för ridningen; andas jag, är jag jordad och centrerad, är mina byggklossar i balans, har jag mjuka ögon, och vad var det jag ville egentligen, är mina prioriteringar i rätt ordning?

Andas, jorda, centrera och väx

I övningen från vecka 40 skrev jag om att hitta flow, att koppla på känselsensorerna i kroppen, att vara i en sådan kontakt så båda parter får utrymme att uttrycka rörelse. Att hitta känslan och balansen mellan att följa och att leda och att det kan växla från ena stunden till den andra, när den känslan infunnit sig så är vi i balans.

Det krävs många gånger att när vi sedan gör tillägg i någon form att vi låter det ta tid, att vi, våran kropp och knopp hinner synka ihop oss för att hitta en bra känsla och inte förhastar oss utan hinner notera vad våran kropp rent reaktionsmässigt vill göra och sedan besluta om det är ett fördelaktigt sätt att nyttja oss på för att hästen ska förstå. Våran hjärna är oftast väldigt kvick och skickar då snabba signaler till kroppen om vad den ska göra. Våran kropp däremot är inte alls lika kvick i att synka ihop sig så vår rörelse och konsekvensen av den rörelsen blir kanske inte så önskvärd som vi hade hoppats när tanken swishade förbi och vi är ofta redan flera tankar bort sedan tanken om den rörelsen var tänkt och kan där med inte hinna göra små justeringar för att rädda upp rörelsen till det bättre, och då blir det oftast större åthävor som konsekvens.

För att bli bättre, mer observanta ryttare måste vi därför träna våran hjärna på att ta det lite lugnt, ligga kvar och låta kroppen hinna ifatt tanken och känslan för att sedan se vad nästa nervimpuls ska ge för signal. Tid för reflektion om än bara för en millisekund. Ge kroppen tid att känna in känslan när det känns bra för att kroppen längre fram ska hitta den per automatik.

Ett steg i taget blir till slut en härlig upptäcksfärd.