I Sally Swift’s andra bok, som på svenska heter “Centrerad Ridning”, finns det många bra parövningar för att öka förståelsen för sin egen medvetenhet om sig själv samt för att förstå varför hästen svarar som den gör då man har en partner som kan verbalt säga hur den upplever det när man tappar någon av byggstenarna.

Den övning som jag tänkte skriva om idag heter “Dansande händerna” och hittas i kapitel 7.

Snabb förklaring är att man står mitt emot varandra och möter varandras handflator. Man bestämmer att den ena för och den andra följer. Så gör den som för olika rörelser med händerna, och egentligen hela kroppen. Man kan även börja gå iväg åt olika håll och/eller byta gångart. Sedan byter man vem som för och vem som följer. Viktigt är att man har alla byggstenar på plats; andning, mjuka ögon, centreringen, byggklossarna, jordningen och även den klara intentionen. Kan vara spännande att leka med att man tappar en eller flera byggstenar och se vad som händer och hur den andra parten upplever det.

Gör man övningen en stund kommer man till att man inte riktigt vet vem det är som för eller följer, det är målet som jag tänker. Det blir en mjuk dans med ett flow där båda parter känner sig lika delaktiga, där kommunikationen kan flöda fram och tillbaka mellan dem och resultatet upplevs som harmoniskt.

I corona-tider då… Funderade på det och kom fram till att man kan låtsas att man har en partner alt. att man tänker sig att man står framför en spegel och har handflatorna mot spegeln, även här får man försöka komma i någon form av sinnesstämning där man kan låtsas att spegelbilden ibland får föra.

Jag gillade tanken på spegelbilden och började sedan fundera kring om jag stoppade in den under rumpan och att mina händer blev mina sittben. Vill man så kan man tänka att hästens bakben kommer upp och möter sittbenen.

Om jag skulle göra dansande händer med en kompis så skulle det vara väldigt svårt för kompisen att följa om jag satte ett större tryck mot hens handflator för att sedan göra rörelser med armarna, hen skulle nog uppfatta det som stelt och svårt att följa och vara tvungen att trycka lika mycket tillbaka för att inte trilla baklänges vilket då skulle sätta mig i obalans och jag skulle öka trycket ytterligare vilket till slut skulle resultera i att vi blev osams och gissningsvis inte tyckte att det var något roligt längre att göra den övningen… Hade det varit mina sittben som satte tryck på spegeln hade jag antagligen knäckt spegeln i sadeln till slut med tråkiga följder av skärsår 😉 Spegeln hade säkert inte heller förblivit rakt under mig utan den hade antagligen skjutits framåt under mig och ändrat vinkel.

Om jag då gör helt motsatt, att jag knappt rör vid min kompis handflator och att det blir glappkontakt med jämna eller ojämna mellanrum så kommer det inte bli en så speciellt givande övning heller där min motpart måste gissa sig fram vart jag tänkte föra mina händer, alt. sittben. Det kommer liksom bli lite hackigt och då kanske kompisen går in och tror sig veta vad som ska komma här näst och tar egna initiativ där jag inte heller är med på noterna och där med kommer vi i osynk och resultatet blir inte heller så harmoniskt. Tar vi det till sittbenen så kommer jag ju inte ha en kontakt med hästen så hästen förstår och vill samarbeta, det finns utrymme för tolkningsfel och beroende på individ så kan den komma med egna initiativ som vi inte kommer vara beredda på balansmässigt; tvärnit, byte av riktning, byte av gångart, o.s.v. Den andra parten känner sig förvirrad och lämnad.

Så lagom är bäst, svensken vet vad den talar om 😉

Just den kontakten där båda parter får utrymme att uttrycka sig, komma med initiativ där ingen känner sig påtvingad den andres åsikter och tankar men heller inte helt lämnad och villrådig alternativt är tvungen att gå in hitta på lösningar på eget bevåg. En mjuk, sammansmält kontakt.
Ett samarbete där växlandet vem som guidar den andra på vilken nivå i relationen och i träningen det än må vara sker ljudlöst och omärkt.