Varandet och görandet. Feminint och maskulint. Följa och leda. Yin och Yang.
Är något bättre än det andra? Bör det vara en balans? Vad är balansen där emellan? Hur uppnår man det i så fall?

Jag har en idé om att en balans är värt att leva efter, men vad innebär det? Är det att göra lagom mycket, att inte ta i men att inte heller leva livet från soffan? Eller kan balansen vara i det stora hela, att ibland vara i görandet för att sedan landa i varandet för att reflektera och samla krafter för att komma till görandet igen? Livets cykler…

Hästlivet precis som resten av livet anser jag i allra högsta grad handlar om denna balans. Jag har under våren och sommaren blivit mer observant och nyfiken på balansen och därmed har en del sådant dykt upp i allt från facebookflödet till poddar till samtalsämnen med olika personer.

Vad är det som gör att vissa individer behöver skrika sig blå för att bli sedda och hörda medans andra kan viska? När är det läge att göra en kraftansträngning och vad är det som ger den energiförlusten tillbaka efteråt? Är det värt det?

I relationen till hästen, stenhårda gränser eller helt gränslöst, eller är balansen kanske ”ibland-gränser”, eller möjligen ”det beror på-gränser”? Är gränser ordet jag egentligen vill använda?
I en relation människa till människa så finns det vissa outtalade gränser, och ibland får man förtydliga de gränserna runt sig själv emot den andra, vilket kan se ut på olika sätt, oftast är det väldigt neutralt och ickedömmande, bara att man klargör att så här tänker/tycker jag.

I relationen till hästen blir det annorlunda, där våra ord inte betyder något speciellt för mottagaren. Där det däremot spelar stor roll vad vi har för intention/-er, vilken/-a energier vi har och hur vi kommunicerar det med vårat kroppsspråk, kraftfullt eller mer subtilt. Då kan det bli svårt, för vem är jag då, om jag inte kan leva från huvudet utan måste lita på min kropp och mina sinnen för att kommunicera. Vad har jag för gränser då, hur förmedlar jag dem, behöver jag medvetet förmedla dem?

Även här tänker jag att varandet och görandet spelar in. Hur mycket vill jag något och hur förankrat är det i mig och min person, min kropp? Har jag gett min kropp tid att känna in min önskan och anpassa sig där efter eller går jag snabbt från tanke till handling så kroppen inte hinner med? Är den andra parten med på det, förstår den, har den samma önskan eller har den en annan vilja? Kan jag vilja något för mycket så jag pressar på min önskan på motparten som då antingen ger sig eller säger nej i någon form? Vart går gränsen för att vilja något för mycket och vilja något för lite? Är jag villig att släppa min önskan för stunden när jag får ett nej och pröva något från en annan infallsvinkel? Hur viktigt är min önskan för säkerheten för båda parter?
Gränsutforskande i mig själv och öka min egen kreativitet och problemlösning, om det nu är ett problem.

Hur blir det i min verklighet då? Det blir en blandning av ”du kan visst gå förbi den där stenen som legat där varje gång vi ridit förbi här”, ”nej, det är inte nödvändigt att springa ditt värstaste för att jag frågade om vi kunde byta gångart, du behöver inte vara så överambitiös”, ”det är flugspray för din skull, sprayflaskan kommer inte äta upp dig den här gången heller, jag sprayar tills du står still” och ”ok, så vi kan inte gå på vänstervolten för att du påstår att jag är utåtroterad i axlarna och spänner ena skinkan lite granna, ok, jag försöker andas, jorda och centrera mig, blev det bättre nu? Tack för din vägledning!”, ”du har rätt, jag var inte närvarande och hafsade iväg i den övergången, klart det inte blev balanserat och att det gick för fort, jag försöker ta bättre ansvar för mig själv den kommande övergången”, ”du tycker den där stenen ser lite läskig ut, vi står här en stund och tittar och andas så kanske vi kan gå närmre och nosa på den om en stund”.

Att göra och att vara, kan det ske samtidigt? Kan jag göra en rörelse samtidigt som jag kan vara i upplevelsen av den? Om jag roterar centrum något till en öppna, kan jag låta kroppen följa med på det och sedan vara kvar i den rotationen samtidigt som jag tillåter hästen att svara och ta emot dess bakben genom mina sittben, tillåta rörelse men vara kvar i övningen. Kan ett görande vara att jag tar bort något som leder till en avspänning och ett varande?