Finns det något bättre än att få rida en tur tillsammans med en fantastisk häst som bär dig på säkra hovar, som lyssnar och som är lagom framåt.

Idag red jag ut på min häst Saga tillsammans med en elev som satt på Boggi. Under turen kom tankar och filosoferingar i mitt huvud angående Saga och hennes tid hos mig, samt träning och träningsmetoder över lag.

Tankar om hur hon var när hon kom som 5åring på inridning 2018 och hur hon sedan fick stanna kvar och våran resa ihop efter det. Hur hon gått från rangligt och vinglig till att kännas som en stadig häst. Hur hon varit ur balans och slängt sig på framdelen och nu sista året känts som om hon faktiskt kan balansera sig och där med kan svara bättre på mig och mina hjälpor. Hur hon i sitt beteende upplevts som bänglig, ohörsam och envis, till att faktiskt vara en ganska mjuk o trevlig individ som lyssnar, för det mesta, och försöker och faktiskt KAN utföra vad man ber henne om.

Har det legat stenhård träning bakom? Nej, sporadisk träning som bäst. Inte helt ovanligt att hon får gå i hagen med kompisarna flera veckor om inte månader i sträck utan att jag tränar henne. O så får man feeling och borstar av henne o tar en sväng om med markarbete eller rider ut en sväng som om det var igår man gjorde något sist. Så kanske man hinner och orkar med det någon dag i veckan i några veckor o sedan får hon vila igen.

Vi håller på att försöka hitta tölt i henne, och det har tagit tid. Vi leker fortfarande med det i lite taktande skritt, poletten har inte ramlat ner riktigt än att hon kan röra sig på det viset i högre hastighet med mer bärighet, men känslan är att hon nu är redo att faktiskt och KAN hitta den gångarten i kroppen vilket glädjer mig enormt.

Funderingarna som kom till mig under ridturen var om det kunde gått fortare om jag lagt ner mer tid och energi på henne. Om jag hade gjort upp träningsscheman o följt dem. O det hade det säkert, men känslan är att hon iaf inte hade varit mogen, o jag hade definitivt inte kunnat hålla det fokuset. I min åsikt, med tanke på att jag vet statusen på henne när hon kom vad gäller muskler, benställningar, hovar och allmäntillstånd, o hur svårt hon haft det med sin kropp under ryttare så är jag av den åsikten att hon behövde tid, massor av tid, för att kunna börja bli den häst hon är menad att bli. O med den kunskap jag samlat på mig under åren vad gäller hästens skeletts utveckling, känslan jag vill ha av hur hästen nyttjar olika muskelkedjor, känsla av kontakt, elasticitet och utrymme i hästens kropp för att rörelser ska vara så lätta som möjligt med mera så tror och hoppas jag att hon kommer kunna hålla länge som ridhäst i och med den tid hon får att landa i sin egen kropp.

Hon har varit med på den senaste delen av min resa som ryttare och hästtränare och hela min utveckling som kraniosakral terapeut, tellingtonare med mera. Hur jag försöker få koll på hovar, sadlar, träns, bett, med mera för att ge så bra yttre förutsättningar som möjligt. Och just nu så är hon och jag på en plats där jag upplever att vi har kul ihop, där jag känner glädje och kommer från filosofin att man kan inte forcera något, det blir precis som det är tänkt ändå.

Jag vet knappt hur gammal hon är, o det skiter jag i. Det är vår resa och det kommer få ta den tid det tar. Min förhoppning är att vi någon gång, inte allt för långt iväg kommer tölta fram längs med soliga skogsvägar med manen fladdrandes och öronen spetsade framåt. Och idag, i ett härligt vinterlandskap njöt vi till fullo av kommunikationen, kontakten och bärigheten jag och min lilla häst, och jag kände enorm tacksamhet för att hon är hon o resan hon gjort till den hon är idag.