Det här med olika tankebilder och liknelser är något som min hjärna väldigt gärna hittar på nytt för att förklara en känsla/upplevelse, vilket jag uppskattar och tycker är roligt. Idag tänkte jag bjuda på en bild som jag använder just nu både när jag själv rider och även med mina elever. Får se om det är någon som tar den till sig av läsarna här på bloggen.

Som rubriken skvallrar om handlar det om en tunna. Har du någon gång sett på någon hinderbanetävling på tv där vältränade människor ska igenom en bana där de hänger och klänger, och en stor publik hejar på. Ett hinder kan ibland bestå av tunnor som snurrar väldigt lätt som den tävlande ska ta sig över utan att hamna i någon form av gegga som finns under. När du rider sitter du på en sådan tunna.

Hästens bröstkorg är själva tunnan, ryggraden är upphängningsanordningen som tunnan roterar runt. Fördelen med den här tunnan är att vi dels har fyra ben som gör att vi har svårare att ramla ner i geggan under (om vi inte glömt spänna sadelgjorden vill säga), dels så har vi markeringar som säger oss vad som är upp och vad som är ner i form av mankkotorna och bröstbenet. Mankkotorna och bröstbenet ska vara rakt över/under varandra. Förskjuts de, d.v.s. tippar mankkotorna utåt så kommer bröstbenet tippa inåt och vise versa, hästen har börjat rotera sin bröstkorg vilket startar i hästens bäcken där hästen inte är jämn, parallell , utan tippat det och tappar/skjuter på med tex. ytter bak och kontentan kan då bli att hästen välter inåt på inner fram. Känslan när vi svänger blir att vi inte har samma kontakt på båda sittbenen utan tappar t.ex. det yttre sittbenet.

Att både häst och ryttare viker sig i midjan är ganska vanligt. Midjan är en svag punkt för oss som ryttare och är inte till så stor nytta i själva ridningen, vi är lite för rörliga där.

För att förbli rak tänker jag att jag sitter, i min tanke, rakt över hästens bakben, på hästens länd/kors. Då har jag bröstkorgen/tunnan framför mig. Jag vill att hästen lyfter sin tunna rakt upp från där jag sitter och framåt vilket i mig då, eftersom hästen speglar ryttaren, gör att jag börjar göra det samma i min kropp djupt inuti långt ner, aktiverar innersta musklerna så mitt korsben går lite bakåt och ryggraden balanserar upp sig över den och blir lång.

Sedan tänker jag att jag placerar tunnan i mitt knä, jag kopplar ihop tunnan med hästens bakben. Det blir någon rynka mer i ridbyxorna fram vid framfickorna. Känslan av att hästen alternativt jag som ryttare viker lite mer i benen och att tyngdpunkten kommer ytterligare lite mer bakåt i kroppen, lite som när man ska lyfta något tungt på ett korrekt sätt och använda benen för att lyfta och bära. När tunnan sedan är i knät tänker jag att jag/hästen tar min/sin tunna och går. Det du bör vara uppmärksam på här är om tunnan går iväg själv och släpar bakbenen efter sig. Samma uppmärksamhet i alla övergångar både uppåt och nedåt och när ni ska göra en halt, samt när ni befinner er i någon gångart. Be om lyft och kom tillbaka med tunnan i knät.

När vi pratar samling så lyfter hästen upp tunnan bakifrån och fram samt börjar så smått att få den att stegra/ställa sig upp i vårat knä eller från hästens läng/korsrygg.

Men böjning och så då? Den här tunnan är speciell, den har revben. Den har viss möjlighet till böjning genom sig från svans till mitt emellan öronen, men det är bäckenet som är utgångspunkten. Om vi har tunnan i knät så kan den ju glida sidledes alternativt börja glappa på ena sidan och då ger det effekter i resten av hästen och dess balans. Det blir att den viker sig i midjan och börjar skjuta bogar åt ena eller andra hållet. Storleken på böjda spår handlar om hur mycket hästen bär sig på bakbenen och på steglängden.

Tunnan om vi ser den som att det är hästens bröstkorg så kan den ju tippa nedåt i framkant, i bakkant eller tappas ner helt o hållet med olika känslor av vad som händer i hästen. Tappar vi den i framkant så tappar hästen ner sig i sina bogar, huvud och hals höjs med underhalsen först. I bakkant i det scenariot blir det en känsla av toppit kors och att vi sitter i en nedförsbacke. Tappar vi tunnan i bakkant svankar hästen och skjuter bara på med sina bakben vilket påverkar att den hamnar på sina framben och drar sig fram på dem, kan tänka svankig här. Tappar vi hela tunnan så blir det både svankit och hjorthalsläge. Sedan finns det säkert massor andra sätt hästen kan nyttja sig felaktigt och allting är på olika nivåer beroende på både häst och ryttare, men i grova drag.

Ytterligare en sak man kan ha i åtanke är att vi sitter på hästens revben och lungor, hästen måste kunna andas både under vår rumpa och på insidan av våra lår. Klämmer vi och är i otakt med hästen så får den svårt att andas vilket resulterar i sämre möjligheter att utför det du vill att den ska utföra.

Hoppas denna tankebild gav dig lite fler verktyg att experimentera med.

Rid lugnt!