För tre månader sedan fick jag hem en häst. Det var inte en så långt i förväg genomtänkt och välplanerad affär som man kanske skulle kunna tro – jag hade väldig tur som fick tips och hjälp av vänner med både häst och stallplats, så allt från det att jag bestämde mig för att tiden var inne för att bli hästägare till det att jag skrivit på kontraktet gick väldigt mycket fortare än jag föreställt mig. Under processen fick jag massor av råd och tips av folk i mitt dåvarande stall (”köp inte den första hästen du provrider” sades det, och ”gör en egen besiktning”, två sannolikt utmärkta råd jag när det väl kom till kritan glatt struntade i, men det gick ju bra ändå), och min tidigare ridlärare Helena Norrbys bok ”Bästa hästägaren” var min högra hand, så trots det (av mig upplevda) höga tempot fanns det hjälp att få och svar på frågor.

Väl med häst i stallet började dock nya frågor dyka upp – frågor jag inte ens vågat tänka på innan allt var klart. Vad gör man nu? Hur börjar man? När ska man sitta upp för första gången? Hur rider man hästen så att den bygger rätt sorts muskler för att bära upp en ryttare – eller hur rider man över huvud taget? Tjugo år med hästar och en CR-instruktörsutbildning i all ära, men detta var något nytt. Nytt var också både ansvarskänslan – om något händer min häst är det helt och hållet upp till mig att ta hand om, och om någons är det mina beslut som avgör hur min häst mår – och den nästan possessiva känslan inför tanken på att andra emellanåt skulle behöva hantera honom. Min häst! Rör ej! (Jag är väldigt, väldigt tacksam över att andra faktiskt hjälper till och gör saker med honom när jag själv av en eller annan anledning inte har möjlighet att vara där).

Jag vet fortfarande inte vad jag håller på med, eller hur man rider ”rätt”, men vi testar oss fram och försöker hitta och lära känna varandra i vårt tempo. Det känns bra – och jag förundras ständigt över hur känslig, lyhörd, lättlärd och okomplicerad min häst är. Vi har nyligen börjat tömköra så smått – på den fronten är han mer erfaren än jag, så han lär mig vad som är rätt och fel, vilket känns superkul. Uppe i sadeln (vi har äntligen en riktig sadel! En western! Världens skönaste och snyggaste! Lycka!) får vi emellanåt hjälp av Elettra på ridbanan för att hitta in på eller tillbaka till rätt spår, det är guld värt. När jag är ensam, eller i sällskap av mina fantastiska nya stallvänner, rider jag mest ut. Skogen är underskattad – det mesta man kan göra på en ridbana kan man även göra där. Häromdagen tog vi precis samma övning som vi red under vår senaste ridlektion och flyttade den till ett litet skogsområde, där träden fick agera koner att vända framdelen runt. Att komma ut i skogen till häst är också det mest själsligt läkande och stärkande jag kan tänka mig – det som får mig att känna mig som mest levande, lugn, till freds och som ett med världen – och att få göra det dagligen är en ynnest.

På alla ekonomiska och praktiska plan var ett hästköp förstås en väldigt dålig idé – hästar äter tydligen det mesta av både ens tid och pengar, det visste jag innan och det kan jag nu i efterhand också bekräfta. Den dagliga timslånga pendlingen (ena sträckan) är inte heller en dröm, inte minst de dagar där man i vanliga fall knappt skulle orkat utanför dörren av trötthet. Ändå är det kanske ett av mina bästa beslut, och sedan många år tillbaka har frågan nog egentligen varit när snarare än om det skulle bli av. För mig blev det helt rätt på alla sätt som det nu blev, och jag är otroligt tacksam på så många sätt över det.