”Att umgås med hästar tvingar en att vara i nuet” – så har jag många gånger hört folk uttrycka sin kärlek till våra fyrbenta vänner. Jo, visst är det så – för att få verkligt fin och respektfull kontakt med sitt djur, och för att kunna vara lyhörd för vad hästen försöker kommunicera, måste man nog lägga vardagens bekymmer åt sidan en stund. Att sortera och rensa tankarna är dock ofta lättare sagt än gjort. Även då man kanske inte har ”yttre” faktorer som spökar i huvudet kan det ofta dyka upp annat som stjälper mer än det hjälper – självkritik, nervositet, prestationsångest och annat, som i värsta fall också smittar av sig på hästen.

I den centrerade ridningen pratas det om tydliga avsikter (”clear intent”). Med det avses att ha en tydlig, inre bild av vad man vill åstadkomma. Ett exempel kan vara att om man vill göra en halt, så lever man sig in i den perfekta halten, precis så som man vill att den ska kännas, innan och medan man gör den. Att det ofta hjälper att bara mentalt be om något beror ju på att kroppen undermedvetet ställer in sig på det man tänker på, och aktiverar rätt muskler för uppgiften. Känsliga, välutbildade hästar kan ju ofta fånga upp ”bara en tanke” – jag minns en gång hur jag tänkt att jag skulle rida en volt vid C, och innan jag ens medvetet och aktivt bett om det hade hästen gått in på sagda volt. Jag satt på en häst som var känd för att göra lite som han ville, och först då förstod jag hur känslig han var.

Under mina snart två månader som hästägare har jag har två gånger påmints om vikten av den klara tanken. I båda fallen har det rört sig om att min fantastiska häst gjort saker som jag antagligen omedvetet bett om men inte velat att han ska göra – gå i otakt med frambenen respektive springa snabbt (energi är förstås mer än välkommet, men just då ville jag samla upp den i en annan riktning än rakt framåt). Som den problemlösare jag är till vardags tänkte jag i stunden genast att ”okej, min häst gör så här, hur kan jag få honom att sluta?”. Genom att på så vis lägga fokus på det ”oönskade beteendet” uppmärksammade jag ju hästen på just den kroppsdelen eller takten, utan att erbjuda en bättre uppgift, och i stället för att hamna i takt eller samla upp sig förstärkte jag nästan det ursprungliga rörelsemönstret. I stället borde jag, vilket jag också i båda fallen fick höra, ha föreställt mig hur jag ville att det skulle kännas – en fin, fyrtaktig och balanserad skritt med fokus på ekipaget som helhet snarare än en liten del av hästens kropp, respektive en lätt, luftig och (någorlunda) samlad trav.

Att lägga fokus på något bra, snarare än på något dåligt, har jag också haft i åtanke de gånger jag undervisat – ibland kan man förstås behöva använda ”inte” som en del i att förklara något, men jag har då alltid försökt erbjuda förslag på vad man ska göra i stället. Om man lär sig nya saker kan det förstås vara svårt att veta hur det ska kännas när det känns rätt, och därför svårt att föreställa sig den perfekta känslan i rörelsen – vad man letar efter. Då kommer det i tidigare blogginlägg nämnda bildspråket i CR-pedagogiken in i bilden – genom analogier som de flesta personer kan relatera till (vattenslangar, träd som växer, bollar som rullar) kan man guida kroppen till att aktivera och avkoppla för uppgiften mer eller mindre lämplig muskulatur. Och eftersom hästens kropp speglar ryttarens bör detta också leda till att hästen till slut, givet sin egen kropps förutsättningar, rör sig så drömskt som vi önskar.