Min väg till Centrerad Ridinstruktör

När jag var ung, barn och tonåring vill säga. Kände jag att det inte fanns någonting inom ridningen jag inte kunde. Hoppa bana på 1.20? Javisst, gör jag gärna! Rida ut i skogen på en okänd häst som var dubbelt så hög som jag? Jamen självklart! Allt var roligt och det fanns inga gränser för vad jag ville testa. Sen hände något. Jag kände mig mer och mer obekväm med det sätt jag red på, jag kände att jag inte utvecklades eller lärde mig något på lektionerna. Det kändes plötsligt tomt att rida. Som att jag arbetade emot hästen hela tiden och ingen av oss njöt av det. Hästarna betydde oerhört mycket för mig och där och då i livet var ridningen en stor del av det. Att tävla blev jobbigare och jobbigare, prestationen frestade på. Tillslut var det inte ens roligt att hoppa längre. Så jag slutade. Jag la också ridningen på hyllan ett tag. Jag ville hitta ett annat sätt. Jag visste att det fanns andra sätt att lära sig på och vara med hästar, men jag visste inte vart eller hur just då.

Jag kommer från en ort utanför Stockholm som var full av duktiga instruktörer, tränare och hästvetare. Jag lärde mig enormt mycket och är verkligen tacksam åt alla tränare och älskade hästar jag hade då i mitt liv. Men jag nådde mitt mål med den pedagogiken som erbjöds mig där på just den orten. Jag flyttade norrut och såsmåningom kände jag att det var dags att hitta den där hästmänniskan som kunde lära mig mer om hästar och ridning utan att jag kände att jag behövde prestera. Jag hittade Yvonne Larsson, Centrerad Instruktör nivå II, då bosatt i Umeå. Där började min bana med Centrerad Ridning år 2012. Jag kände mig som en komplett nybörjare första lektionerna!! Men för första gången på länge kände jag att jag fick med mig någonting efter varje lektion. Pedagogiken i CR passade mig som handen i handsken. Och ja Yvonne passade mig också som handen i handsken, och råkar nu vara en av mina närmsta vänner, så jag kanske är lite partisk.

Detta banade vägen för mig att börja fundera på att bli just Centrerad Ridinstruktör. Jag ville ta detta vidare och vidareförmedla känslan av att rida på ett sätt som gör att att du lär känna din egen kropp och hästen på samma gång. Som gör dig till en mjuk men stabil ryttare som är enkel för hästen att tolka och förstå. Jag fick förståelse för vikten av att skapa utrymme för hästen att komma med sina åsikter och förslag, ta emot dessa och varför inte bejaka? Detta var något jag saknade i det sätt jag tidigare lärt mig, nu kändes passen och ridningen roliga igen, när vi gjorde dem tillsammans som en enhet, som en dans. Detta ville jag också föra vidare! Och som bonus den underbara känslan av att få med sig något efter varje avslutad lektion. Ja det var många faktorer som spelade in i mina tankar. Jag åkte efter några år av lektioner för Yvonne till Kramfors och träffade Lotta Månsson Söderström, Centrerad Ridinstruktör Nivå IV, under en helg. Dag 2 vart det bestämt att jag skulle bli instruktör. Jag är än idag inte helt säker på hur det gick till men plötsligt kom vi från tanke till handling och vi var överens om den saken jag, Lotta och Yvonne.

Det finns en mängd olika pedagogiska modeller för ridlära, kanske främst i andra länder än just Sverige. Men vi har CR och en fantastisk instruktörskår utspritt över hela landet och det är jag enormt tacksam för. Jag rider för att jag älskar det och jag älskar hästar. Jag började inse där för många år sedan att det jag ville var att bli en ryttare och hästmänniska som är enkel för hästen att förstå, som inte säger mer än den behöver och som framförallt lyssnar på hästen. Och jag vill i mitt stilla sinne tro att jag är den ryttaren och hästmänniskan nu.