Det kommer väl sällan som en överraskning, jag känner plötsligt tyngden på axeln och så sitter hon där – Den Inre Kritikern. Hon dyker ofta upp vid tillfällen då jag sitter till häst, gärna när jag åkt iväg på träning eller får äran att rida en elevs häst, det vill säga, när jag rider med åskådare. Min Inre Kritiker kommer sällan med beröm, utan väljer snarare att lyfta fram mina svagheter. Hon viskar ofta saker som; ”Du har ju aldrig varit bra på någonting”, ”Såklart det går dåligt för dig när du är så tjock och har så korta ben”, ”Stackars häst som har dig på ryggen”.

En Inre Kritiker uppskattar genvägar, qickfixes och ”snabba resultat” och hon älskar att jämföra dig med andra som det till synes går bättre för. Hon är däremot inte alls förtjust i saker som andning, avslappning eller ridglädje. Dessutom är hon nära besläktad med Rädslan.

När min Inre Kritiker väljer att komma på besök går det dessutom sällan bra. Jag blir stel, oföljsam, glömmer bort att andas och blir otålig. När jag hamnar i de situationerna så försöker jag påminna mig själv om VARFÖR jag rider; är det för att stärka min häst och mig själv, bygga vidare på vår relation och kanske ha lite kul på vägen? Eller rider jag för vem det nu kan tänkas vara som tittar på?

Känner ni igen er i min situation och vad gör ni för att sätta munkavel på Er Inre Kritiker? Kom med era bästa tips!