”Att rida med sitsen”

En spännande aspekt med det här med att vara ridinstruktör, och då specifikt en ridinstruktör med utgångspunkt ur den centrerade läran, är att få ta del av mångas olika sätt att se på vad sits och inverkan innebär för dem.

Rida med vikten/vikthjälper, sitta tungt i sadeln/ trycka sig ner i sadeln , luta inåt, luta utåt, luta bakåt, luta framåt, sitta på inre sittbenet, trycka ner hälen/hälen ska vara lägsta punkten, skänkelns position, titta dit du är påväg, eftergift med sitsen, m.m.

Min uppfattning är att många av dessa begrepp är i behov att förtydligas när man ger instruktioner till sina elever. De ger mycket utrymme till olika tolkningar, i vissa fall kan det blir bra, men i många fall blir det tyvärr på bekostnad av hästen, dess prestationsförmåga och dess välmående då de allra flesta håller på att lära sig att rida på olika nivåer och har av naturliga skäl inte förfinat sin koordination tillräckligt och har inte heller erfarenheten av att ha ridit/tränat många hästar och med det fått sådan kroppskontroll att de kan förändra lite i taget i sig själva. Väldigt ofta blir det att ryttaren gör för mycket, göra för görandets skull, och hen tar sig inte tiden att vänta och lyssna in svaret och feedbacken hen får från hästen förrän hen får för mycket av det hen bad om, eller något helt annat. Alternativt att ryttaren inte är nog uppmärksam på om svaret blir en mindre önskvärd variation av det denne bad om.

För att vara riktigt ärlig så håller jag kanske inte riktigt med om ovanstående kommandon, men det kan ha att göra med hur jag och hur någon annan tolkar och definierar orden, att det kan variera. Jag tänkte att jag skulle se om jag kunde ge lite tankar och funderingar på hur jag ser på kommandon som jag ibland kommer i kontakt med, och som jag själv använt en gång i tiden, och kanske förmedla ett annat sätt att se på sits och inverkan (iaf skrapa lite på ytan).

Rida med vikten/vikthjälper

Att rida med vikten och vikthjälper ger gärna alldeles för stora utslag på hästen och kan lätt missförstås i min mening, stor risk att ryttaren gör för mycket. Jag anser att vikten ska vara mitt över hästen. Jämn vikt i båda benen. Mer om det längre fram i inlägget.

Ett sätt att kontrollera att man har jämn vikt i båda sidor av kroppen är att ställa sig på två vågar, en fot på varje våg, gärna analoga. Först ställa dig så du anser dig ha jämn vikt på båda fötterna, be sedan någon kontrollera vikten på respektive våg. Om det är skillnad balansera om dig så båda vågarna visar samma och tillåt kroppen känna in den nya viktfördelningen så den hinner memorera in känslan. Kan en medvetenhet i t.ex. höger ben hjälpa dig istället för att lägga vikten till höger?

Vill du ta det ytterligare ett steg kan du med fötterna på vågarna föreställa dig att du går in på en volt med hästen och se hur/om din vikt förändras och om det är skillnad på de olika varven.

Sitta tungt i sadeln, luta sig i sadeln

Att sitta tungt respektive lätt i sadeln är också en definitionsfråga. Att sitta tungt i sadeln kan ryttare tolka som att de ska tippa bakåt och sätta sig på bakfickorna, dvs stolsits, vilket gör att ryttaren låser fast sitt korsben samt skapar ett tryck där hen får hästen att släppa bakbenen bakom sig. Ryttaren blir stark i handen men inte följsam och låser fast hästens huvud. Ryttaren har tappat sin centrering och skickar sin kraft ner i hästens framben. Känslan av att ryttaren försöker skjuva sadeln och hästen framför sig.

Ett annat sätt att tolka “att sitta tungt i sadeln/komma ner i sadeln” kan också bli att ryttaren försöker trycka sig själv ner i sadeln, klamra sig fast med låren. Det påverkar också möjligheten till rörlighet och följsamhet hos ryttaren. Kontentan i min värld blir att ryttaren trycker sig ner med hjälp av de stora muskelgrupperna och där med åker sittbenen upp. Alternativt så trycker ryttaren ner sittbenen i sadeln och skjuter sig själv upp ur sadeln. Oavsett hur ryttaren väljer att göra försämras rörligheten med alla muskelspänningar som skapas. Tanken är, antar jag, att man vill komma djupare ner i sadeln för att hitta mer följsamhet, balans, få bättre kontakt med hästen och dess ben.
Kan man vända på det och tänka tanken att sadeln kan få komma upp djupare under ryttaren, att sadeln ska få mer plats underifrån? Kan känslan av att sittbenen breddar sig och ryttaren får större kontaktyta få infinna sig? Insidan lår, om det får slappna av, kommer sadeln djupare upp under ryttaren eller skjuts sadeln neråt/skjuter ryttaren sig upp ur sadeln?

Att sitta framåttippad är inte heller optimalt, även där tappar ryttaren hästens bakben bakom sig och skickar all kraft ner i hästens framben. Känslan av att ryttaren skjuver sadeln bakåt.

Att luta inåt respektive utåt är i min värld inte heller optimalt, vi ska ju sitta rakt över hästen med alla fyra benen i marken, börjar vi tippa åt något håll tappar vi kontakten med ett eller flera av hästens ben och hästen kan där med inte hålla balansen ordentligt. Om vi tippar kommer det även påverka trycket på sittbenen och i stigbyglarna samt att det hämmar rörelsen genom häst och ryttare. I och för sig så kan jag tänka att man som instruktör säger åt ryttaren att luta sig på ena eller andra viset, men i min värld bör det handla om att få ryttaren lodrät i sadeln och inte för att få hästen att t.ex. byta gångart.

Kan känslan få vara att sadeln är mitt under ryttaren i alla lägen? att den varken skjuvas framför eller bakom ryttaren? att den får komma djupt upp under ryttaren?

Sitta på inre sittbenet

Många har fått lära sig att sitta mer på inner sittben när de ska svänga/gå på volt. Många har också problemet att på böjt spår ha fortsatt kontakt med yttersidan på hästen för att “rama in hästen”.

Om du i dig själv föreställer dig att du sitter till häst, du ska gå in på volt, sätter dig mer på inner sittben (kanske även lägger till inner skänkel lite mer), hur upplever du din yttersida? Om jag ska överdriva så får jag känslan av att jag skulle sitta i en bil och ställt den upp så jag bara kör på den ena sidans hjul, d.v.s. att jag kör bilen bara på tex. vänster sidas hjul, höger sidas hjul är uppe i luften o snurrar när jag svänger till vänster. Eftersom hästens, i det här exemplet, högra sida är fri så finns det utrymme för obalans och hästen kommer antagligen antigen att trilla in i volten alt. trilla ut ur volten (beroende på vad ryttaren förmedlar med sina sittben och resten av din kropp och balans), ligga för mycket på inner bog alt. vika sig i sidan och skjuta ut ytter bog. Ryttaren kommer förutom uppleva hästen som tungstyrd, även att uppleva att hästen antingen går för fort alt bromsar sig ur övningen. I vilket fall så är den på frambenen istället för bakbenen.
Som vi säkert kan dra slutsatsen så sitter ryttaren på inre sittbenet lär denne antingen luta sig inåt och/eller vika sig i sidan och med det förändras viktfördelningen i ryttaren med olika konsekvenser till följd som denne försöker hjälpa upp med ytterligare kompenseringar i kroppen. Ryttaren är inte centrerad som medför att kroppen kan inte röra sig optimalt och balanserat.

Hälen som lägsta punkt

Att trycka ner hälen för att den ska vara den lägsta punkten är något som är ganska vedertaget. Vad händer i dig när du trycker ner hälen? Hur upplever du dina höftleder, knäleder, fotleder? Upplever du att du ökar eller minskar din förmåga till rörlighet? Skulle du vilja gå, springa och hoppa med den anspänningen i benen?
Våra höftleder speglas i hästens höftleder. Våra knäleder speglas i hästens knäleder. Våra fotleder speglas i hästens hasleder. Våra tåleder (stora trampdynan på foten) speglas i hästens kotleder.
Vill vi ha svikt i hästens ben måste vi ha svikt i våra ben, vill vi kunna sitta på en häst med mycket svikt måste våran kropp kunna svikta med i hästens rörelser och uppmuntra rörelsen, inte hämma dem. Vi måste också vara i balans i rörelsen och sedan också kunna förfina den i både oss själva och i hästen.
Tanken att ha mjuka fotsulor kanske kan hjälpa till med att skapa lite mer inre rörlighet i ryttarens ben och leder. Sedan kan vi även lägga till en tankebild som Hanna skrev om för några månader sedan där vi kan tänka att vi har gångjärnsleder i höftlederna, knälederna och fotlederna som jobbar tillsammans för att få en mer precis känsla i våran svikt.
Även i denna diskussion kommer vikten in, jämn viktfördelning i stigbygeln och på skosulan. Skulle tanken att skosulan (och även stigbygelplattan) får möta/bära upp fotsulan vara ett sätt att få en trevligare upplevelse i foten, benet, lederna, sittbenen och resten av kroppen. Skulle den tanken göra det lättare att tappa ner tyngdpunkten, släppa ner och bredda sittbenen och få bättre kontaktyta och där med bättre balans i sadeln?

Skänkelns position

När vi går in på volt, gör en galoppfattningen eller ska utföra någon form av krumelur har många fått lära sig att mekaniskt flytta skänkeln framåt alt. bakåt för att där ifrån be hästen utföra vad ryttaren nu än tänkt sig. Men vad händer i ben, leder, sittben, balans och koordination i ryttaren när den tvingar någon del av kroppen att vara i en viss position?

Vad händer om vi när vi går in på volten istället för att fokusera på skänkelns läge fokuserade på att fortsätta sitta mitt över hästen med jämn vikt i båda benen och få en jämn rotation (i det lilla) genom hela ryggraden från bäckenet upp till mitt emellan öronen? Om vi gör det med en tillåtande känsla i kroppen, kommer inte bäckenet och där med sittbenen att rotera lite inåt precis som vi vill att hästens bäcken ska rotera, och med det så bör även våra skänklar följa med? Kan vi även ha tillåtande ben där hästens revben möter upp våra ben istället för att våra ben ska klämma sig fast mot hästens bröstkorg och med det faktiskt tillåta hästen att kunna använda musklerna och lungorna i bröstkorgen på ett skönare och mer fördelaktigt sätt för hela kroppen? Kan vi nyttja detta i vilken krumelur vi än vill att hästen ska utföra? Tänka att rotation o rörelseriktning är två olika saker.

Kan inte en galoppfattning vara lika enkelt som när man var liten och skulle leka en galopperande häst? Om du provar att galoppera när du befinner dig på backen, vilken galopp väljer du och galopperar du på det främre eller bakre benet? Måste innerskänkel läggas fram mot inner bog eller ytter skänkel föras bakåt? Måste ryttaren häva sig på inner fram för att hästen ska ta rätt galopp? Eller kan, som jag skrev ovan, en lite rotation inuti kroppen från bäcken och upp mellan öronen, göra att du hamnar på rätt diagonal men centrerat över rörelsen, timingen för när hästen trycker ifrån med sitt yttre bakben, jämn vikt i båda benen gör att galoppfattningen faktiskt blir mindre ansträngd?

Titta dit du är på väg

Det påstående kan jag till viss del hålla med om, dock hamnar många ryttare i att vrida på huvudet men inte följa med med resten av kroppen, och även att ryttaren vrider alldeles för mycket på huvudet. Jag har fått lära mig att titta ett kvarts varv till ett halvt varv framför mig, samtidigt som jag också, gärna samtidigt, fått sagt att jag ska titta mitt emellan öronen på hästen. Lätt förvirrande.

Huvudet väger som ett bowlingklot och det är fäst högst upp på ryggraden som är böjlig och vridbar på många olika sätt. Tanken är att huvudet ska vara balanserat högst där uppe och göra det så lätt som möjligt för ryggraden att också balansera in sig kota för kota så att vi har möjlighet att utföra rörelser så obehindrat och effektivt som möjligt. Vi har ett vänsteröga och ett högeröga, vi har en vänstersida och en högersida, vi ska sitta mitt över hästen som också har en vänster- och en högersida. Vi vill att hästen och vi ska vara så liksidiga som möjligt. Kan vi då tänka att vänsteröga och vänstersidan sitter ihop och högerögat och högersidan sitter ihop precis som hästens respektive öga och sida sitter ihop med varandra. När vi ska svänga, kan vi tänkta ut hur stort voltspår vi vill rida på och sedan titta i rörelseriktningen, dvs vrida huvudet så pass mycket att vi har voltspåret mitt emellan ögonen och samtidigt tillåta den rotationen fortsätta ner genom ryggraden ner till bäckenet så vårat bäcken roterar lika mycket och har voltspåret mitt emellan dina sittben/höftleder/skänklar som vikten är jämt fördelad över (dvs. inte hamna för mycket på något sittben och stelna till i benen). Kan vi svänga genom att se kroppen som en helhet?

Samtidigt är det inte alltid så att du behöver titta dit du är på väg, ibland räcker det med att du har en klar tanke om vilken rörelseriktning du tillåter din kropp att gå åt, här hittar du en övning som förklarar det.

Det jag vill komma fram till är att det inte bara räcker att titta med dina ögon dit du vill, du måste också tillåta din kropp att förmedla det till hästen. Huvudet är en stor klump och vrider du på det för mycket samt tippar eller skjuter det åt något håll så kan inte din kropp hålla balansen nog väl, du omfördelar vikten som ger konsekvenser som vi gått igenom tidigare i inlägget.
Att titta mitt emellan öronen på hästen är ett bra kommando, men kom ihåg att ha mjuka ögon o titta i din egen ögonhöjd, dvs titta inte ner i nacken på hästen, ha öronen i nederkant av ditt perifera synfält. (Mer om huvudet och dess position kan du läsa om här)

Eftergift med sitsen

Något jag reagerat på är att en del får lära sig att göra sig jobbig i sadeln när hästen inte gör som man tycker att den borde göra. Att man spänner till, sitter emot, gör sig svårare att bära än vad hästen redan tycker man är. Och att man sedan då ska återgå till normalläge när hästen gissat rätt på vad man ville. Där funderar jag kring varför ryttaren inte ska underlätta för hästen istället för att försvåra för den.
Om du tränar på gym med en personlig tränare, du ska lyfta vikter, PT’n ser att du t.ex. svankar och är medveten om riskerna för rygg och resten av kroppen. Inte tror jag denne ger dig ännu tyngre vikter samt ställer sig och trycker fram din svank ännu mer och tillåter dig fortsätta lyfta för att du “ska lära dig” att inte lyfta så tungt på felaktigt vis…
Så en häst som t.ex. springer med huvudet upp i vädret och halsen först med sänkt rygg kanske inte behöver en ryttare som försvårar för den ännu mer genom att tröka sig ner i sadeln ännu mer och blir hård i handen när den redan visar väldigt tydligt att den har svårt med sin och ryttarens balans från början. Många gånger blir resultatet mindre lyckat med en häst som knäcker av i nacken men fortsätter paddla på med sänkt rygg…
Här skulle jag vilja att ryttaren blir mer medveten om sin egen kropp, sin egen inverkan och koordination för hästens skull. Att tvinga in hästen i en ram som ryttaren själv inte ens har någon koll på går sällan bra. Givetvis kan sadeln spela in här, den måste passa storleksmässigt både häst och ryttare samt ligga rätt på hästen. Om sadeln sätter ryttaren i fel position kan vi inte förvänta oss att hästen ska kunna prestera perfekt heller, men är inte ryttaren medveten om sig själv och sitt eget varande så hjälper en välanpassad sadel ganska lite, men förutsättningarna för hästen blir bättre. Men sadeln och dess inverkan får komma i något annat inlägg.

Det finns säkert många fler kommandon att diskutera om, olika sätt att tolka vad som menas med dem och många fler sätt att förklara stegen till samma önskade slutresultat, detta var som sagt en liten skrapning på ytan på hur jag ser på ridning och vad sits och inverkan är för mig.
Inget är nytt under solen, vi tar till oss kunskap på olika vis, vi passar olika bra med olika instruktörer, vi tar till oss olika information beroende på vart vi är i vår egen utveckling.
De exempel jag tagit upp är några av de vanligaste problemen som jag kommer i kontakt med både hos mig själv, mina elever, när jag lyssnar på vad och hur ryttare och instruktörer säger och uttrycker sig och när jag tittar på ekipage. Tankebilderna är en början för att känna in och få förståelse, kom ihåg att andas ibland också, det underlättar i allt vi gör och för hästen.
Problematiken kan sitta på helt andra ställen i ryttarens kropp och knopp än de exempel jag gett ovan som ryttaren kan få hjälp med under lektioner hos en instruktör i Centrerad Ridning.