“Tummen upp” har nog de allra flesta hört manas under lektioner, och kanske har man fått veta att handen ska växa rakt ur underarmen, dvs. att man inte ska vinkla handen varken utåt eller inåt från handleden. Men hur viktigt är det egentligen?

För det mesta är inte handen det jag lägger störst vikt vid när jag börjar introducera mitt sätt att se på ridning, de allra flesta är lite för mycket handryttare och jag vill därför fokusera mer på att rida från centrum, få förståelse för och hitta sin egen balans och lyssna och förstå hästens reaktioner och att tygeln programmeras bort till viss del för stunden. Visst, jag påminner om tummen upp och om handen/armens position som Madelene skrev om i sitt senaste blogginlägg för att underlätta för både ryttaren och hästen men ser gärna att ryttaren inte blir fast i tanken på handen.

Det jag märker bland många ryttare är tendensen att vinkla in händerna mot kroppen i olika hög grad och det tänkte jag skriva några rader om mina tankar och erfarenheter kring det.

Många ryttare jag träffar, inkl jag själv, har av en eller flera anledningar tränat upp vår bröstmuskulatur så axlar och skulderblad är i olika grad framåtroterade och vi kan enkelt stelna till i vårt bröstben. Vi blir starka här men inte så följsamma. Detta skapar allt som oftast en låst känsla i hästens bogar och/eller att den inte kan komma upp riktigt ur sin manke vilket då gör att vi inte riktigt kommer åt bärigheten i bakbenen. Att lägga till invinklade händer på det skapar i min mening att hästen hamnar ännu mer i handbromsläge. Lite som att ryttaren samlar upp energin och låser in den framför sig, sitter och småbromsar hästen hela tiden, istället för att låta hästen få plats och få friare rörelser och därmed kan balansera om sig och hitta bakbenen bättre.

Det är spännande hur stor skillnad det kan bli i hästens framåtbjudning och balans när ryttaren öppnar upp framåt genom att få handen att titta rakt fram, kan även bli att ryttaren möblerar om lite i sig själv också när handen blir riktad framåt och får bak axlar o skuldror samt ökar rörligheten i sitt bröstben och blir där med både stark OCH följsam (om nu tyngdpunkten/centreringen är på plats), ev kanske även en liten spänning i insida lår släpper. Helt plötsligt så går hästen framåt med en annan energi, o allt som oftast börjar den gå rakt fram på spåret också från att ha ålat sig fram. Traven och galoppen blir friare, eller så hittar ryttaren traven på hästen som bara töltat tidigare.

Så är du en av dessa ryttare som vinklar in händerna mot kroppen, skulle du kunna tänka tanken att tummen börjar växa och bli långa framåt, eller kanske kan det vara tumnageln som får växa sig lång? Kan lillfingret sedan få vara det som bär upp handen?

Att få en fristående hand, dvs. att ryttarens balans inte påverkas av vad handen och armarna gör, är viktigt i ridningen. Vi är rovdjur, vi jobbar med våra händer i i stort sett allt vi gör, så det är inte konstigt att vi hamnar där, medvetet eller omedvetet.

Vad är din erfarenhet av din handposition och dess inverkan på din häst och din ridning?

//Hedvig