Du vet hur de olika gångarterna känns och kan rida krumelurer, så varför Centrerad Ridning?

En av mina närmsta vänner ställde en fråga till en av våra lärare när vi gick på Hólar som läraren inte kunde ge svar på och den frågan har följt mig sedan dess. Frågan handlade om, om man kund välja/känna vilket ben hästen började trava med och om det gjorde någon skillnad för hästen och gångarten?
Svaret blev famlande och har jag för mig rätt så var åsikten att det inte var av någon större betydelse.

När Centrerad Ridning kom in i mitt liv fick jag svar på hennes fråga.
Ganska omgående fick jag börja definiera hur jag upplevde rörelser. Hur uppförde/rörde sig mina sittben alt. mina höftleder? Först i skritten, och sedan när jag börja få koll på det blev frågan den samma i övriga gångarter.
En hel del fokus las på att veta när hästen lyfte/tryckte ifrån med sitt inre bakben, hur och var jag upplevde det i min kropp. Förklaringen var den logiska, att det var från det att hästen lyfte sitt inre bakben som jag sedan hade möjlighet att be den ställa ner det på en viss position (behålla steglängden, korta/länga steget, gå in på volt, byta gångart o.s.v.), (galoppen börjar på ytter bak). Det handlar om timing, att be vid rätt tillfälle, och inte minst att vara här och nu och balanserad över de där bakbenen som man hört att man skulle rida hästen ifrån, att vara kvar i och ta emot rörelsen hästen ger ryttaren.
Att sedan få in känslan för hur jag ska sätta mer energi i steget och hur jag måste föreslå rörelsen för att få hästen att börja röra sig i vald gångart och jag fortsätter att vara i balans över bakbenen är nästa utmaning. Eller hur jag leker med steglängden (samling och längning) och övergångar utan att den går över till en annan gångart än den jag har tänkt mig, eller att hästen slänger sig på frambenen/bogarna och bara skjuter på med bak. Det är en process som måste få ta tid!
Wow, vilken magisk känsla när man i sina bästa stunder får till det, när hästen följer ens minsta tanke, när den med lätthet dansar fram, och vad mycket lättare allt blir med förståelsen av hur rörelsen utförs! Att kunna behålla både mig och hästen i balans vid gångartsbyten och/eller vid någon typ av krumelur-övning helt i frihet, att inte hamna i tvingande tyglar och skänklar.

När vi pratar balans och rörelser är lite ofta tillräckligt. Små förändringar ger stora svar som ringar på vattnet när man tappat en liten sten och ringarna blir större o större. Att skala av och skala ner rörelsen till sin kärna för att bli så energieffektiv som möjligt i sin ridning, utan brus och dubbla signaler.
Frambenen följer bakbenen precis som att hästens halshållning följer bärigheten i bakbenen. Du kommer inte åt hästens bakände genom att knögla ihop den i framänden. Har du tänkt trava och ger travkommandot genom luta dig framåt och kanske trycka på manken för att hästen ska trilla i trav eller har du tänkt tölta men lutar du dig inte bakåt, lyfter händerna och håller hårt i tyglarna så travar den, ja då är inte hästen i balans på bakbenen och inte du heller, eller så föreslog du inte rätt rörelse så hästen förstod vilken gångart du ville ha. Kvitto direkt, prova nytt och komma igen. Kom ihåg att vi lära oss genom att tillåta oss att göra misstag? De flesta hästar har stort överseende med oss, de är den absolut i särklass bästa läraren/läromästaren, så lyssna till den!

Så för att återgå till frågan som min vän ställde, med den kunskap jag har idag så skulle mitt svar vara att ja, du kan välja och känna vilket av hästens ben du/den startar traven med och det har stor betydelse för både hästens och ryttarens möjlighet till prestation av gångarten och inte minst övergången för att behålla båda parter i balans, för att kunna ta emot och förvalta rörelsen på bästa sätt, för att fortsätta vara ett med hästen hela ridpasset igenom.

//Hedvig