När jag var liten så gillade jag att ta nya vägar i livet. Helst i trappan som tog mig från vår hall på nedervåningen, upp till mitt rum som låg på övervåningen.

Först började jag med att hoppa över något trappsteg här och där. Sedan eskalerade det fort och oftast slutade det med att jag envist drog mig krampaktigt upp i ledstången med armarna medan jag balanserade med tårna på den lilla kanten som fanns bredvid trappstegen.

Väl uppe var jag helt slut i kroppen men fasligt nöjd över att vunnit kampen mot både det traditionella vis att ta sig upp för en trappa men också jordens starka dragningskraft.

Om jag hade placerat en fot på vardera trappsteg så hade jag inte bara fått en väg som varit mycket mer stabil och garanterat säkrare utan också en som varit mycket lättsammare.

Vad har nu detta med ridning att göra? Jag tror nog att du vet var jag vill komma. Vårt viktigaste arbete kan många gånger ligga i att inte ta snabba genvägar och om vi är grundliga kan det också ge oss mer lätthet i de svårare krumelurerna senare.

Vi tar halvsteg som ett exempel. I skritten rör hästen sina fyra ben. Kan vi här göra ett halvsteg? Istället för ett-två-tre-fyra så gör vi en paus mellan.

Vi kanske tränar på halvsteg i skritten. En gångart där jag känner att jag hinner med när jag vill träna något nytt. Jag känner mig som mest avslappnad här och kan nyttja min kropp som bäst här då jag känner hur jag själv rör mig, hur hästen rör sig och hinner korrigera oss båda då jag har tid mellan stegen.

Jag tränar mig på att uppleva var i steget jag kan påverka hästen och hur jag får en god timing som gör vårt samspel till matchande kugghjul.

När hästen lyfter sitt bakben så kan jag korrigera om jag önskar att steget blir kortare, längre eller kanske väntande. Jag lär mig att följa hästens rörelser och smidigt nyttja mina hjälper i precis rätt tillfälle istället för att använda t.ex. min skänkel konstant.

Kanske blir det då lättare för mig att ta detta till passage, den dagen vi vill träna det? Jag har ju lärt mig och hästen rörelser för det väntande momentet i steget.

Jag hinner med i min tanke när det blir trav som gångart. Jag började på steg ett och tog stabila kliv som jag upplever lättare och har säkrare resultat. Och kanske kände jag mer glädje längs träningen också när jag slapp bråka med min tanke om att jag tyckte att det är för mycket att hålla reda på i en gångart där det blir mer rörelse.

Jag tror att vi behöver ta alla trappsteg. Jag upplever att hoppa över eller ta genvägar inte ger samma stabila resultat.