När det där beslutet måste fattas.

Long time no see. Ja tiden springer snabbt förbi och timmarna på dygnet blir inte fler för att man blir äldre.

Mycket har hänt i mitt liv sedan mitt senaste inlägg här i bloggen. Därmed tänker jag uppdatera er om att jag är hästlös numera på ett sätt som jag inte har varit sedan många, många, många år tillbaka.

I november tog jag det fruktansvärt tunga beslutet att låta min älskade hjärtehäst Millan få somna in. Under sommaren blev hon dålig, sämre än jag någonsin sett henne innan. Jag gjorde mitt bästa för att utvärdera situationen, ringde veterinär, hovslagare, vänner, ja alla jag kunde komma på som kunde guida mig i vad som skedde med Millan och hennes kropp. Efter att både veterinär och hovslagare varit ut och hjälpt till i olika omgångar, blev hon gradvis bättre. Hösten kom, hon gick i en stor skogshage med sina kompisar och var bara häst. Vi tog en ridtur eller promenerade så smått då och då, hon fick bestämma hur länge och fritt bestämma tempo under våra turer. Min bästa vän, gick med spetsade öron så som hon alltid har gjort. Men jag kände och såg att de stunder hon var pigg var färre än de stunder hon inte mådde bra. Hon kämpade i motvind. Jag hade panik och slet med mina känslor. Jag visste egentligen från den stunden under sommaren att hon aldrig skulle bli helst smärtfri och må helt bra igen. När jag tillslut landade i mitt beslut kändes det bra ändå. Jag fick ett lugn och kunde njuta mer av våra stunder tillsammans. Då hon fortfarande gick runt i hagen och åt och drack som hon skulle så kände jag att jag kunde planera för när det skulle ske. Planera för att våra sista dagar skulle bli så härliga som möjligt för henne. Jag anpassade mig helt efter hennes önskemål, detta innebar vissa dagar bara lite morötter i hagen och en klistund så var hon nöjd och gick vidare. Vem är då jag att ta själviskt av hennes tid för att jag vill vara med henne så mycket jag bara kan? Hon uppskattade stunderna med mig men värderade och har alltid värderat stunderna i hagen med sina kompisar mer. Det var också något väldigt lugnande att bara acceptera det. På riktigt släppa allt om att en måste borsta, måste motionera, måste ditten och datten. Ville hon ut och vara en längre stund med mig då sa hon det, tydligt och klart.

Sommaren 2016 kom hon in i mitt liv när Yvonne Larsson, vår CR kollega som då bodde och ägde Sörgården i Umeå kände att jag och Millan kunde kompa ihop. Millan snärjde mitt hjärta från första stund. Hon var hästen med stort H. Jag tog hand om henne då några dagar i veckan. Hon lärde mig vad centrering verkligen innebar och missade aldrig ett tillfälle att utveckla mig. När hon skulle säljas 2019 var det till mig hon skulle såklart. Inget annat alternativ fanns (i min värld). Dessa hästar är inga man aktivt söker efter, de kommer till en när man behöver det. Jag har aldrig ägt en häst som jag aktivt letat efter, alla har bara kommit in i mitt liv och varit självklara där. En vacker dag kanske någon ny hjärtehäst letar sig in. Just nu ligger minnena om Millan där och kramar om då och då. Jag tycker ändå att saknad är en fin känsla även om den också gör ont ibland. En doft, en bild, ett ögonblick sådant som ger ett minne och sprider en varm känsla av kärlek genom kroppen. Millan är borta i sin fysiska form men hon finns med mig på många sätt precis som alla andra jag mist genom livet.