Jag har på senaste tiden fått chansen att bekanta mig med flera nya ekipage, vilket är jättekul!

Vilket jag också känner är jättekul, att jag genuint kan säga att jag tycker!

Att träffa nya hästar och människor är nämligen inte alldeles tvärenkelt, även om jag nu gjort detta i många år. Det finns alltid en viss nervositet och spänning inför och i det där första mötet och så kommer det nog alltid att vara. Jag har blivit bättre på att vara ödmjuk med mig själv genom åren. Initialt kände jag mig pressad att prestera. Att det jag gjorde, och försökte ge, genom min undervisning inte skulle kännas tillräckligt för ryttaren. Det var mer en regel än ett undantag att jag så att säga ”överundervisade” det vill säga jag riktade in mig i för många delar under en lektion. Det blir svårt att veta vad som är vad och det finns inte tid att tänka på alla detaljer på en gång. För i ärlighetens namn, när du sitter på hästryggen har du fullt upp med bara det ibland.

Numera har jag landat mer i mig själv och min profession. Jag känner mig tryggare med att jag kan arbeta på en eller två detaljer och det är fullt tillräckligt. I den visdomen har det också blivit lättare för mig att möta nya ekipage. Med det har jag byggt upp ett system och låter hästen och dess människa få guida och visa mig vad just deras behov är. Jag bildar mig snabbt en uppfattning om vad som behövs just där och då för ekipaget. En uppfattning om vart vi behöver börja och vart de skulle kunna komma utifrån en långsiktig plan. Allt som oftast handlar det där första mötet om andning, centrering och hästens bakben. Många av oss ryttare glömmer att andas, hamnar med tyngdpunkten för högt upp i kroppen, viker sig i sidan och har liten eller ingen kommunikation med hästens bakdel. Övningarna formas efter analysen och under dialog med ryttaren. Vart är det ni vill och vad vill du kunna göra med din häst, vilka förutsättningar har vi och vilka förutsättningar vill vi skapa.

Men vad tittar jag då på i detta första möte? Först och främst hur hästen och människan kommunicerar idag. Vad bygger vi på för grund för just detta ekipage? Hur rör sig hästen under ryttare? Vart sitter ryttaren i sadeln? Passar sadeln både häst och ryttare- en viktig detalj! En sadel som inte passar ryttaren kan göra att ryttaren exempelvis behöver parera och justera för att sitta mitt över hästen. Kanske hamnar ryttaren lätt i en stolsits med sin tyngdpunkt långt bakom hästens. Vad händer på ett böjt spår, vart tar hästen vägen och vart tar ryttaren vägen? Vart börjar och slutar en halt? Vart börjar och slutar en övergång? Detta är några exempel på vad som analyseras och blir startpunkten för vår stund tillsammans, det tar inte mer än 5 min innan övningen börjat. Oftast har min nervositet släppt helt inom dessa 5 min och jag är i min egen centrering och använder mig själv för att försöka hjälpa häst och ryttare. Och då hinner jag helt enkelt inte vara nervös för då har jag fullt upp 😉!

Jag vill också passa på att nämna vikten av att reflektera. Alla mina elever ges möjlighet att reflektera i slutet av varje lektion. Ex. Vad tycker du gick bra idag och varför? Vad var det du gjorde för att möjliggöra …… Vad hände i din kropp när du gjorde si eller så….. osv.

Det slår mig att vi generellt är ovana vid att reflektera över vad vi faktiskt gör. I början behöver jag oftast fråga upp och be eleverna vrida och vända på varför och hur. Det jag med stor glädje kan säga är att de elever som ridit för mig ett tag verkligen har utvecklats i sin förmåga att reflektera! Jag är så stolt över dem för det! Att reflektera är viktigt för vår inlärning, att sätta ord på saker och ting gör att vi fördjupar dess innebörd.

En liten reflektionsfråga såhär i slutet: Behöver vi reflektera över det vi inte kände gick bra? Utvecklas vi verkligen av det? Eller är lättare att lära sig, anamma och utvecklas av att reflektera över det positiva? Positiv vs negativ feedback.