Rider gör man ju oftast till häst, och helst centrerat. Min första medvetna kontakt med centrerad ridning var dock inte från hästryggen utan från marken, utan häst. Jag hjälpte till som assistent och stallvärd på några av Elettras ridläger. Där såg jag hur lägerdeltagarna fick prova på diverse CR-övningar från hästryggen, men utan häst fick jag nöja mig med att prova på och assistera vid markövningarna. Hur mycket kan man lära sig från marken, kan man fråga sig. Det är ju trots allt hästen som lär oss rida. Och jovisst – utan häst, ingen ridning. Den kroppskontroll och kroppsmedvetenhet som man behöver för att bli en riktigt god ryttare, och en trevligare börda för hästen att bära, lämpar sig dock utmärkt att träna på från marken. 

En av mina favoritmarkövningar, såväl att träna på själv som att lära ut, är övningen som bland åtminstone några av oss CR-instruktörer går under namnet ”tygelövningen”. För övningen behövs två personer, två stolar (eller gärna gymbollar) och ett par tyglar (eller dylikt). Sitt mitt emot varandra på stolarna med någon meters avstånd. Den ena personen är häst, och håller i ena änden av tyglarna, medan den andra är ryttare och fattar den andra änden av tyglarna i en vanlig tvåhandsfattning. Hästen rör på ”huvudet” ”fram och tillbaka” så som den gör i skritt, och ryttarens uppgift är nu – precis som från hästryggen – att hitta en så mjuk och följsam kontakt med hästen som möjligt. När hästen är nöjd med ryttarens följsamhet i vanlig ”skritt” får hästen gärna blunda. Nu ska ryttaren prova olika (o)vanor som vi ryttare ofta har. Prova till exempel att sluta andas, att ”välta” händerna så att handryggen pekar upp mot himlen, att svanka, att kuta ryggen, att sitta helt stilla utan att försöka följa med i skrittrörelsen, att släppa tummen från tygeln, att öppna handen så att det blir glest mellan fingrarna och att stirra på hästen (hårda ögon). Prova också olika sätt att korta upp tyglarna. Återgå till behagligt ”normalläge” mellan de olika övningarna så att det blir en tydlig skillnad mellan den trevliga och den störda kontakten. Hästens uppgift är att gissa vad ryttaren gör och berätta hur den upplever de olika störningsmomenten. 

Troligen kommer hästen känna en ganska markant skillnad mellan normalläge och störning, oavsett om den lyckas gissa exakt vad ryttaren gör eller ej. Det har åtminstone jag gjort varje gång jag själv gjort övningen, och med mig de flesta jag gjort övningen med. Tanken med övningen är givetvis att bli medveten om i vilken hög grad hästen upplever vad som kan tyckas är väldigt små skillnader i ryttarens sits och kontakt. Jag och många andra har också upptäckt att det som häst inte alltid är trevligare om ryttaren ”släpper tygeln” i ett försök att vara mjuk och följsam – följden blir ofta i stället otydlighet och ryckighet. Och trots att du kanske redan är medveten om detta sedan tidigare upplever jag själv åtminstone att övningen varje gång jag gör den är en utmärkt påminnelse om vilken svår och viktig uppgift en fin tygelkontakt är, och att vi som ryttare har ansvar för att även på den fronten göra det så behagligt för hästen som möjligt – och att behagligt och mjukt inte alltid är synonymt med ”så löst som möjligt”.