Bygg inte en koloss på lerfötter, sägs det. En av mina favoritsaker med CR-pedagogiken är att det läggs så mycket fokus på kvalitet i grunderna – att inte rida snabbare och mer ”avancerat” än man som ekipage har balans till, och att det ligger ett värde i att rida en riktigt, riktigt fin skrittvolt snarare än att skynda sig till galoppiruetterna. Start, stopp och sväng kan ju ses som tre av de mest grundläggande koncepten, och de senaste gångerna jag undervisat har jag lagt fokus på det sistnämnda – vändningar.

Om man slår upp Ridhandboken för att ta reda på hur man vänder står det något i stil med ställning, böjning och innerskänkelns exakta position. Skänkelläge i all ära, det som står är ju förstås helt korrekt, men kanske inte alltid så hjälpsamt för att läsaren ska lyckas koordinera sina egna kroppsdelar på ett avspänt sätt. Försöker man hålla koll på en arm i taget, ett ben i taget, allt samtidigt plus det där bålstödet man visst inte skulle glömma och allt annat man ska tänka på skapas det ju som kanske bekant ofta diverse onödiga spänningar i såväl ryttare som häst.

Vänder man sig i stället till Sally Swifts första bok, Ett med hästen, finns ett helt kapitel om vändningar och volter. Även Sally beskriver hur skänkeln ska ligga i en vändning, men det stannar inte där. En sak som ofta sägs vara utmärkande för Sallys böcker och pedagogik är hennes rika bildspråk, vilket naturligtvis används för att illustrera även hur man svänger sin häst. I kapitlet om vändningar är det främst två bilder jag fastnade för, och tagit med mig såväl i min undervisning som i min egen ridning, nämligen vattenslangen och polkagrispelaren. Jag lämnar det som en övning åt läsaren att själv nosa fram polkagrisövningen i Sallys eminenta bok, och fokuserar här lite extra på vattenslangen. 

I vattenslangsövningen tänker man sig att man själv som ryttare är en vattenslang, och att hästen är vattnet som flödar genom slangen. Om man naivt nu tänker sig att man kan vända sin häst bara genom att dra i innertygeln, kan man parallellt tänka sig vad som händer om man försöker rikta om vattenflödet, säg, till höger genom att dra i höger sida av slangen. Risken är stor att man ”kniper av” slangen så att flödet stoppas. Samma sak händer ofta för ekipaget – i stället för att utföra en fin och välbalanserad vändning tappar hästen balansen och lägger vikten på framdelen – flödet stoppas. Utan motstånd flödar ju vattnet (hästens energi) rakt framåt, och för att ändra riktning krävs det förvisso att man formar slangen (hästen) en smula med höger hand (innertygeln), men desto mer kraft från slangens utsida (yttersidans hjälper) krävs för att rikta om vattenflödet (hästens flöde). Innerskänkelns roll i det hela motsvarar ungefär vredet på slangen – genom att hållas mjuk aktiverar den flödet så att vattnet (hästens energi) fortsätter flöda.

Den här övningen ger hjälperna en uppgift var, men låter samtidigt ekipaget förbli en helhet – en vattenslang med flödande vatten. Om du, när du vill vända din häst, i stället för att kanske tänka skänkel-tygel-ytter-inner, föreställer dig att du vill hitta känslan i att böja din vattenslang, gör det att du upplever någon skillnad i vändningen som helhet? Övningen är naturligtvis ännu bättre och mer detaljerat beskriven i Sallys bok, så jag rekommenderar varmt att läsa – eller läsa om – det kapitlet, och sedan kanske prova övningen nästa gång du sitter till häst. Lycka till!