För många år sedan skulle jag försöka lära min mor lite mer om ridning. Hon red en del när hon var yngre men sedan högst sporadiskt. Någon gång under de första lektionerna så började hästen vara lite snabbare än vad övningen vi höll på med krävde så jag gav min mor kommandot ”o så sitter du till”. Ingenting hände som jag kunde se vare sig hos min mor eller hos hästen, så jag upprepade kommandot igen, och ingenting hände igen mer än att en frustrerad känsla infann sig både hos mig och hos min mor. Det tog inte en lång stund innan mamma stannade hästen och ville ha en förklaring på vad ”sitta till” innebar, hon satt ju redan, hur sitter man då till?!

Den pedagogiska och tillåtande atmosfären mellan dottern och modern är kanske inte alltid den bästa och på den tiden var jag väl kanske något mindre pedagogisk i HUR man gör saker, man bara gjorde dem, hur svårt kunde det vara att bara ”sitta till”? Givetvis försökte jag förklara hur jag då hade lärt mig att göra en halvhalt. Man skulle trycka till lite nedåt och skopa sittbenen lite framåt så man blev lite tyngre bakåt i sadeln och fånga upp energin genom att ta i tygeln och målet var att hästen skulle komma i balans.

Idag låter min förklaring på en halvhalt helt annorlunda och jag tänkte filosofera lite kring det i detta blogginlägg. Kan möjligen vara lite överkurs för min mor om hon läser detta då hästar, ridning och biomekaniken det innefattar inte står högst upp på hennes intresselista men jag ska försöka vara så pedagogisk som möjligt 😉

I Veckans övning V.3 filurade vi kring mötet med sadeln och där med hästen, och bilden att låta sadeln komma upp och möta dig istället för att du ska ner i den, och hur upplevde du det i din egen kropp samt hur svarade hästen.

För mig så innebär det kroppsreaktioner så som att lederna i benen mjuknar något, musklerna i rumpan slappnar av lite ytterligare, rörligheten i lederna mellan korsbenet och bäckenet blir mer tillåtande, kan uppleva min korsrygg som bredare, andningen förbättras, jag får en mer jordad och centrerad känsla, tyngdpunkten sjunker som leder till att känslan av att jag är mer i balans infinner sig. Jag får en lättsam otvingad känsla i kroppen där jag lättare hamnar i hästens rörelse och kan förbli där oavsett vad vi hittar på för krumelurer eller gångarter i olika hastigheter. Jag får lättare att förhålla mig till varje steg hästen tar.

Med det sagt påstår jag inte att det är enkelt och har man tagit emot sadeln en gång så gör man det alltid, eller att det är svaret på alla problem. Dock anser jag att det är en del i att komma i balans då många av oss är lärda att ”sitta till”, trycka oss ner i sadeln, trycka neråt och framåt med sittbenen eller rumpan när vi vill få hästen att springa fortare osv där kontentan blir att vi skjuter oss upp från hästen och där med trycker ner och undan hästen från vart vi egentligen vill ha den – under oss, bärandes. Vår tyngdpunkt är inte längre nära hästen utan är högt upp i oss.

Vill man kan man fundera kring hästens bröstkorg och andning. För bästa upplevelse vill vi att hästen ska komma upp med sin bröstkorg under oss, att hästen ska känna att den dels får plats där och sedan också att den kan andas ordentligt åt sidorna. Trycker vi nedåt, klämmer vi både nedåt och på sidorna av hästen (sittbenen trycks ner i sadeln, insida lår och ljumskar klämmer, skänklarna och/eller knän som försöker klamra sig fast för att vi ska ner i sadeln, osv) får hästen det svårt att bära upp sig och oss på bästa sätt och andningen hämmas och allt det medför i ett flyktdjur.

Där bröstkorgen slutar och innan bäckenet börjar är hästen som svagast precis som vi i våran midja. Sitter vi till/trycker oss nedåt och ibland samtidigt gröper framåt med vårat bäcken så gör vi det väldigt svårt för hästen att vara stark nog att bära där. Detta resulterar i att den släpper bakbenen, tappar ner bröstkorgen, höjer halsen/sänker halsbasen och springer på frambenen. Ryttaren hamnar då, om inte innan, väldigt lätt i tygeln samt börjar klämma med sits och skänkel på hästen för att försöka få tillbaka känslan av balans.

Huvudet och dess position spelar också in här. Jag kan ibland få bilden av att ryggraden ska få plats mellan sadeln och huvudet där mötet med sadeln ihop med huvudet högst upp i en balanserad lättsam position där det söker sig uppåt gör att ryggraden tillåts att bli sin egen längd utan spänningar. Spänner vi nacken eller huvudet tittar ner alternativt upp för mycket så innebär det att en kraft kommer gå ner genom ryggraden och klämma ihop kotorna som kommer leda till att de på ett eller annat sätt förskjuts.

Så med tanke på allt detta samt tillsammans med CRs byggstenar, så som jag förstår och hur jag upplever i min egen kropp just nu så skulle en halvhalt vara till för att balansera in MIG över hästen då den visar/gör att jag upplever att den inte är i balans. I mina bästa stunder så innebär en ombalansering av mig att jag tar ett djupt andetag ner i magen så fritt från spänning som möjligt, jag släpper upp sadeln under mig/tar emot sadeln (detta kan även innefatta att jag tar en funderare kring mina fötters möte med skosulan alt. stigbygelplattan så jag inte trycker ner fötterna utan låter skosulan/stigbygeln komma upp och möta mig) och låter huvudet sträva uppåt så att ryggraden kan bli sin fulla längd i lätthet och förhoppningsvis så blir kontentan då att min tyngdpunkt, mitt centrum kommer ner i bäckenet igen och till sin plats nära basen på ryggraden. Jag har då förhoppningsvis gett plats för hästen och dess bröstkorg att komma upp under mig, länsryggen kommer höjas och där med får hästen möjlighet att vinkla om sitt bäcken o få in sina bakben under sig. Flödet i mig och flödet i hästen går från att kanske vara lite hämmat till mer tillåtande.

Eller för att göra det riktigt kortfattat på CR-språk: Jorda, Centrera, Väx