Jag hör ibland ryttare som uttrycker en viss leda i dressyrarbetet, eller kanske mera att rida i paddocken av olika anledningar. Många anser sig lida av inspirationsbrist och jag kan relatera till det tidigare i mitt liv innan jag hittade Centrerad Ridning som gjorde det spännande att utforska rörelser och balans. (Och nej, du behöver inte rida på bana för att utforska dina och hästens möjligheter till rörelse 😉 ).

I ridningen, eller i vad vi än gör när vi tränar hästen, vad är egentligen viktigast? Är det övningen i sig eller är det hur övningen/gångarten utförs?

Är det viktigaste att det blir exakt 4 serpentinbågar eller är serpentinbågen ett sätt att se om vi och hästen är tillräckligt samspelta, tillräckligt balanserade, tillräckligt gymnastiska för att kunna svänga lika bra både till höger och vänster, och att antalet bågar är relativt irrelevant till en början? Kan antalet serpentinbågar bli relevant när ryttaren och hästen är tillräckligt samspelta för att kunna klara av och hinna med att balansera upp sig och koordinera sig på ett sätt som gör det till en trevlig och lättsam utmaning för båda parter?
Ju mindre volter/böjar desto högre krav på balansen och koordinationen.

Känns övningen/gångartsbytet som ett stressmoment, fullt med massor måsten, borden och ska’n, eller massor nej och “bara hästen inte…”? Eller kan det kännas lika lätt som att byta riktning i/med din egen kropp, börja gå från stillastående, börja springa långsamt, väja för den där möbeln hemma som står lite aningens fel sedan flera år tillbaka?

Kan en orund volt, en skumpig trav eller snubbliga ben vara kvitto på obalans och bli moroten till att öva din egen känsla för balans och koordination för att ge hästen bättre förutsättningar att hitta sin egen balans och koordination med dig på ryggen så ni utför övningar och övergångar ihop?

Övningar och övergångar

Något jag gillar att göra för att skapa större förståelse är att själv gå övningarna, antingen på alla fyra eller om jag går upprätt fundera kring hur hästen skulle gå med sina bakben.

På alla fyra kan du leka med din tyngdpunkt, flytta den fram och tillbaka i kroppen o fundera på när det känns lättast att gå framåt, lättast att gå på volt, lättast att göra vilken övning du vill. När du hittat en lätthet i kroppen och genom ev övningar kan du definiera vart du har din tyngdpunkt och se om du kan behålla tyngdpunkten på samma ställe när du ställer dig upp på två ben och går samma övningar, men nu har du bara bakbenen i backen.

¤ Hur balanserat och lätt kan övningarna kännas?
¤ Är du tre steg fram i övningen i tanken eller är du medveten om varje steg?
¤ Vilket ben är ditt balansben?
¤ Vart på foten träffar du marken först?
¤ Hur mjukt kan du gå?
¤ Tillåter du ett lyft i steget eller släpar du fötterna i marken?
¤ Vad händer i dig när du börjar springa (trava), precis i övergången?
¤ Tappar du iväg tyngdpunkten från placeringen du hittade tidigare?
¤ Tippar du framåt i överkroppen?
¤ Trycker du ner svansen/bäckenet i backen eller förblir det i neutral position?
¤ Spänner du i nacke och axlar?
¤ Förflyttas träffpunkten på foten när den når mark?
¤ Om du tar galopp, är du mer på det främre benet eller på det bakre?
¤ Hur upplever du benen, är de stolpiga eller sviktar de?
¤ Vid avsaktning från vilken gångart du än är i, kan du behålla lättheten eller stelnar du till i nacke, axlar, armhålor, ben, tår osv?

Detta är i min värld spännande att utforska och sedan kan jag ta med det upp i sadeln och jämföra om någonting förändras i känslan i kroppen eller om jag fortsatt kan vara i min egen balans och koordination så jag med lätthet kan guida hästen i att nyttja sina bakben och kropp på mer eller mindre samma sätt.

Kan vi hitta ett annat fokus än att utföra övningarna för övningarna skull och istället fundera kring varför övningarna kommit till och vad syftet med dem är så kan det förhoppningsvis inspirera till att bli mer precis i vår egen kropp och där med få en ökad rörlighet, precision och smidighet både i sadeln och i vardagslivet.