Innan jag kom i kontakt med den Centrerade Ridningen så har jag känt att prestation i teknikmoment har hängt ihop med att jag behöver bli hårdare i min ridning. Det har alltid gått till en gräns där jag känt att guidningen som jag fått har varit att ge mer skänkel eller upprepa samma rörelse mer intensivt. Det har känts som att sitta i bilen och gasa mer och mer utan att ha någon växel i. Jag ökar intensiteten i något som inte tar mig framåt. Och det har inte gett mig någon bra känsla alls. När jag klappat om min häst efter att gett den lång tygel när passet tagit slut så har det varit mer av en känsla att jag ber den om ursäkt, än att jag tackar för ett gott samarbete.

Med åren så har jag slutat i dessa tillfällen. När känslan av att samarbetet mellan mig och hästen försvinner så backar jag tillbaka. Går ned en gångart, tar en kort paus, tar en annan väg eller gör på ett sätt som lockar min häst till samarbete istället för att tvinga den.

Det är pinsamt att tänka på detta. Att jag inte alltid följt min tanke kring hur jag vill träna häst eller jobbat utifrån kärleken som jag känner för min fyrbenta partner.

Men det föder ju också tacksamhet. Att jag har möjligheten nu att välja att ta till mig kunskap för att utvecklas. Jag känner inte samma prestation i tekniska moment utan jag får en tanke av problemlösning och vägen framåt blir spännande och intressant.

Jag läser Hedvigs inlägg om utveckling och önskar att vi alla kan stötta varandra till att komma framåt i den utvecklingen som vi söker.

Jag och min syster brukar använda en mening som lyder: Där kunskapen tar slut tar spöet vid.

Jag vill trycka på ordet kunskap. Vi kan alla ge av vår kunskap till varandra och höra vad de andra har att säga. Då tar inte våra alternativ slut i de stunder som vi behöver flera vägar att gå.

De tekniska momenten har för mig blivit en härlig drivkraft när de inte har blivit endast ett moment som jag måste upprepa gång på gång med ökade styrka. Här kan jag glädjas i allt jag gör i samarbete med min fyrfota vän och klappen på halsen och pussen på mulen är bara utifrån kärleken som jag känner till min häst.