Jag ser mig som lite av en “alternativ ryttare”, mina hästar går på lösdrift, jag rider gärna utan utrustning, jag förespråkar bettlöst och markarbete och jag är övertygad om att ryttarens sits och “mentala fokus” har en omfattande påverkan på ridningen. (Med mentala fokus menar jag tex att en behöver vara säker på vad och vart man vill rida och att man måste vara mottaglig för att hästen ska vilja kommunicera med oss. )

Trots detta har jag tävlat på hög nivå och har som ambition att fortsätta göra det. Men jag tror inte att det “klassiska” viset är det enda sättet att nå framgång och få hög kvalité i ridningen. Jag är nyfiken och intsserad av alla sätt och metoder som är utvecklande utan att bli “elaka”. Jag är alltså inte särskilt intresserad av att lära mig dra och sparka på min häst, men läser gärna allt jag kommer över om hur hästar tolkar vårat kroppsspråk och våra miner och om biomekanik och andra saker som ger mig bättre möjligheter att stärka mig och min häst.

Detta intresse gör att jag ofta hamnar i forum med relationsbaserad och belöningbaserad träning. (jag säger inte att jag för det förespråkar 100% belöningbaserad träning, bara att jag ofta läser om det.) Och i såna sammanhang diskuteras ofta hurvidare hästar egentligen vill bli ridna, och vad de får ut av det och ofta är slutsatsen att hästar helst går i hagen.

Jag är verkligen mån om att mina hästar ska må bra. Jag lägger alla mina pengar och så gott som alla min lediga tid åt detta och har många gånger rannsakat just ridning utifrån min upplevelse av hästens perspektiv. Men jag håller inte med. Jag tror att nästan alla hästar, om det görs på rätt sätt, mår bra och tycker det är roligt att arbeta med oss. I dagsläget har jag tre hästar: ett arabsto, en arabhingst och en Paintvalack och alla dessa tre hästar går med spetsade öron på väg från gården och visar på ett eller annat sätt att de helst inte vänder tillbaka hem när vi (enligt mig) börjar bli klara. De kommer fram i hagen och “slåss” om vem som ska få på sig grimman. Och jag kan inte tänka mig att de skulle bete sig så om de inte tyckte det var roligt att arbeta med mig. Oavsett om vi ridit ut, arbetat i töm, lekt, tränat intervaller, jobbat med samling eller skritta runt i snöslask så är de ändå alltid lika positiva när jag kommer och ska rida.

Detta och flera andra täcken från hästarna gör att jag är övertygad om att hästen kan finna ett egenintresse i att bli riden. De tycker att det är kul att utveckla en kommunikation jämtemot oss människor, de blir glada när vi är nöjda med de och det blir fysiskt stärkta om vi guidar dem till att arbeta i en korrekt form.

Såhär är det dock inte för alla. Jag vet hästar som springer iväg från sina ryttare, hästar som segar på vägen från stallet och nästan rusar hem, hästar som surar när de blir borstade och sadlade och som visar att det nog helst inte alls bär runt på sin ryttare idag. Så vad är skillnaden? Och vad kan vi göra åt det?

En del frågar sig “skulle jag vilja byta plats med min häst” och det tycker jag kan vara en bra tanke. Inte bara för att reflektera över om jag har varit snäll eller elak i hur jag har bett om saker, eller om jag har frågat eller tvingat fram rörelser. Utan även utifrån vad vi har gjort. Hade jag velat springa 30 varv på en 20 diametersvolt, men en ryttare som sitter snett och trots att jag gör mitt bästa ändå inte är stolt och nöjd med mig? Hade jag velat bära runt på någon som sitter och håller på med sin telefon halva passet eller som drar i tyglarna för att bromsa och sprakar med benen för att gasa, samtidigt? Hade jag velat gå ett helt pass utan paus och utan positiv feedback?

Jag vill påstå att en förutsättning för att en häst ska vilja bli riden är att den får beröm, att vi känner oss nöjda med den och att vi samspelar, dvs att jag lyssnar om min häst blir för trött, att jag ibland möter upp om den vill göra nått annat, att jag lyssnar och gör förändringar i min kropp utefter hur hästen svarar på mina förslag. Och såklart att vi beter oss humant emot den. Jag tänker att ridning inte handlar så mycket om att lära hästen att går på ett visst sätt, utan att lista ut och förfina hur jag ber den om att göra det som jag vill. Är målet att rida piaff behöver jag troligtvis stärka den fysiskt först, javisst, men lika mycket behöver jag leta efter vilka knappar jag ska använda för att den ska förstå vad den ska göra och hur jag ska göra för att inte störa den när den väl kommit på det. I alla fall om jag vill att den ska piaffera av egen vilja och inte för att den blir tvingad.

Och det går att göra. Det finns inte ens någon tråkig baksida med att det tar längre tid, snarare tvärt om. Däremot behöver man kanske ändra en del i sitt tänk och utmana sig själv. Jag tror också att det går lättare med hjälp av en duktig instruktör.

Men det finns mycket du kan göra själv. Mycket som kanske inte är någon ny kunskap egentligen, men som ändå är bra att påminnas om.

• Var nöjd med din häst. Berömm den ofta och ärligt. (inte alls nödvändigt med godis, rösten går lika bra och gärna ett smek eller kli på halsen)
• Variera träningen. Rid inte samma övning för många gånger, rid ut, lägg fram bommar, bygg en bana hoppa, rid i skogen, galoppera på fälten, tömkör, lek osv.
• Ta pauser, både korta pauser under passets gång och även någon dag eller veckans vila emellanåt.
• Utmana er, fråga ibland hästen om nya saker. Orkar du smala dig mer? Orkar du göra en mindre volt? Kan du korta eller länga steget mer? Kan vi fatta galopp från halt? Var det för svårt? Ingen fara, så länge du inte blir irriterad.
• Ha kul! Jag tjatat så mycket om detta men det är så viktigt. Hästen känner din energi, är du glad och stolt i sadeln blir hästen det med. Sitter du och tänker på annat eller är allmänt ointresserad så smittar du av dig.

Testa! Och vill du ha kontakt med en duktig instruktör, men har svårt att komma iväg på träning eller inte hittar någon i närheten så rekommenderar jag appen Ridesum. Med den kan du rida för flera duktiga CR instruktörer utan att åka iväg på träning.

//Madelene Libonius