Jag hör ibland diskussioner om hurvidare en häst verkligen är rätt för sin människa. Det kan röra sig om allt ifrån att man tycker hästen är för pigg, att den kräver arbete man inte orkar lägga ner, eller att den av olika anledningar inte passar helt för det om ryttaren vill göra. Vissa menar att det då är bättre att sälja hösten och köpa en annan och vissa menar att man får stå sitt kast och ska behålla hästen till varje pris.

Jag tror inte att det finns ett rätt eller fel. I vissa fall kan säkert en omplacering vara bäst, både för hästen och för människan. Men jag tror dock att det är sällsynt att man hittar en häst som man är 100% kompatibel med från början. Jag vet av erfarenhet att mycket går att lösa, och att hästar som man ens aldrig trott skulle gå att rida, kan bli fantastiskt rid och tävlingshästar.

Jag brukar säga att jag tycker man ska köpa en häst som är lämplig för det man vill göra. Samtidigt ser jag så många som letar efter ett 10årigt sto med hoppstamm,komma hem med en hingstunge vars föräldrar knapp är ridna. Och jag tror inte det är fel. Snarare tvärt om, är det kärlek så är det. Men jag tänker att man kanske kommer behöva tänka om lite från sin grundplan.

Det pratas välidgt mycket om vad hästen måste göra annorlunda för ryttarens skull. Den måsta trava långsammare så ryttaren ska känna sig trygg eller kunna behålla balansen. Den måste sluta slänga med huvudet, bråka med bettet, sluta vara seg, lyssna bättre, bli snabbar i svängarna, sluta gå med huvudet så högt, sluta äta gräs eller var det nu kan vara. Och såklart får vi sträva efter att på olika vis ändra hästens beteende, det är trots allt det vi gör mest hela tiden när vi rider. Ändrar och styr hästens kropp och beteende. Men jag vill uppmuntra att även fråga sig, vad vill min häst att vi ska göra annorlunda? Det kan säkert låta flummigt men har man en pigg och busig häst, fast man egentligen vill ha en lugn, blir större delen av ridningen och umgänget mest att man ber hästen om att gå långsammare och lugnare. Vilket faktiskt är, om man verkligen hårddrar det, som att säga att hästens drivkraft och personlighet för det mesta är oönskad. Och att ryttarens tankar och idéer om det gemensamma umgänget är det enda som betyder nått.

Lösningen kanske inte att man ska ut och galoppera på en terrängbana, om det är nått som skrämmer en. Men det kanske finns andra sätt som man kan möta hästen på? Kanske kan man leka med sin häst lös på ridbanan några dagar i veckan? Där man verkligen uppskattar och uppmuntrar hästen att göra det den vill mest. Kanske kan man få hjälp med att ta ut och galoppera hästen, om man själv känner sig otrygg.

Jag förker att hitta en balans i att “om vi först gör som jag vill, så kan vi sen göra som du vill”. Det går såklart inte att applicera på precis allt, men jag tänker mig att om min häst ställt upp för mig och travat långsamt flera varv, fast den helst vill springa, så är det en bättre belöning att jag sticker ut och galopperar upp för en backe eller släpper hästen och leker, än att jag muntligt berömmer den och sen går in.

Samma visa om det är tvärt om. Har jag en häst som helst står stilla och äter gräs kanske jag ibland ska delta i det också. Bara umgås med hästen när den gör det den tycker bäst om. Inte sagt att hästen ska få stanna och äta när den vill, men jag tror det finns nått välidgt stärkande i att även umgås på hästen villkor. Att kunna möta hästen i det den vill göra ibland och inte bara vänta oss att hästarna ska ställa upp för oss hela tiden.

Jag tänker mycket på upplevelsen hästen får av oss. Säg att du släppt din matglada häst på nytt bete två timmar innan du ska ta in och rida den. Direkt du kommer tar du på grimman och går ni in, bort från det goda gräset. Då framstår man lite som en “tråkmåns”, gör man inte det? Och tycker hästen dessutom inte att erat arbete tillmans är kul, följer den då inte bara med för att den måste, inte för att den vill. Men om du istället någon gång bara är med din häst när den betar, tar på grimman och sen låter den äta en stund till. Då får man en lite bättre start ihop, heller hur? Kanske finns det flera saker ni kan göra för att det ska blir trevligare när ni umgås?

Jag vill återigen förtydliga att jag inte menar att vi ska göra precis allt som hästen vill eller att hästen jämt ska få bestämma vad ni ska göra. Jag vill bara uppmuntra till att fundera på om det finns nya sätt för dig att möta din häst. Inte minst för att jag upplever att det gett mig otroligt mycket starkare band till mina hästar. Det ger mig även avslappning att då och då sitta en stund i hagen när hästen äter samt mod och stolthet att våga låta en väldigt pigg häst öka på i en uppförsbacke. Jag vill att mina hästar ska vilja vara med mig, och att möta deras vilja ibland tror jag är en del som gör dem mer positiva till att följa med på det som jag vill göra.

//Madelene